Det är jag precis jämt. Kan inte gå över en gata utan att fångas in i en väv av minnen som får mig att längta tillbaka. Jag längtar sällan framåt. Hur gör ni?
Jag kan redan nu se mig själv, nostalgisk över min gymnasieskola på studetdagen. Känns inte något vidare, man måste lämna det gamla bakom sig. Inte för att jag saknar högstadiet något oerhört, men mer känslan när jag ser gamla skolböcker eller en bänk som jag suttit vid. Nostalgin är total.
Men å vad jag känner igen mig! Är nostalgisk med allt. (Var igår duktig och sorterade mina saker på föräldrarnas vind. Insåg att jag inte slängt några kläder NÅGONSIN, bara varit nostalgisk och sparat. Fick ta mig själv i nackskinnet för att slänga några säckar :))
SvaraRaderaNär mitt ex skulle berätta att han förlovat sig med sin tjej sa han till och med "ja, men börja inte gråta nu, jag vet ju att du inte blir ledsen, men jag kan tänka mig att du kommer nostalgilipa lite (det gjorde jag).