Ett inlägg om en svår fråga.

Ibland när jag känner mig ensam funderar jag på det som alla säkerligen funderat på ibland.
Kommer någon, någonsin vilja ha just mig?
Kommer jag hitta någon att dela mitt liv med?

Och det känns så mörkt när jag inte vet svaret på frågan, när inte någon självhjälpsbok i världen kan få mig att inse att det kanske är så. Kärlek som är så fint kan vara så mörkt, och då är det jobbigt att ta tag i insikter och annat. Ibland önskar jag att jag hade svaret, kommer mitt liv innehålla besvarad kärlek? Det är sjukt enerverande att dag efter dag, leva med grubbleriet som är svart, svårt och har ett tolkningsvärde som är oklart. Ska vi ta varandras händer och lova varandra att det finns någon för alla?

Dansa, dansa, dansa hela tiden fast du inte vill eller får eller förmår dig.

Jag ska bli aktiv igen. Det kliar i mina skrivfingrar som är fulla av skrividér. Åtminstone på bloggplan. Bra va?

Idag har jag badat tre gånger. Två i sjö, en i havet. De två första var med min fina vän Karli, vi simmade och simmade för att sedan inse att vi inte ser våra grejer mer och min panik över att jag inte ser min mobil var total... Jag har blivit av med värdesaker på en strand två gånger. Jag paniksimmade in till stranden, som var öde och insåg till min stora lättnad att min mobil låg kvar, orörd. Vet inte vad jag hade väntat mig, rikitigt.

Imorgon åker jag och Karli till Johanna som bor så långt bort att det nästan är ett skämt. Vi ska spendera tjugotvå timmar med varandra, tror det blir fint. Salta bad, god mat och kompisprat brukar vara bra. Utanför mitt fönster doftar det regnvåt gata, och jag är lite rastlös i samklang med att jag är horribelt trött. Sova, låter som en bra idé.

Kärlek och fred.