Ibland när jag känner mig ensam funderar jag på det som alla säkerligen funderat på ibland.
Kommer någon, någonsin vilja ha just mig?
Kommer jag hitta någon att dela mitt liv med?
Och det känns så mörkt när jag inte vet svaret på frågan, när inte någon självhjälpsbok i världen kan få mig att inse att det kanske är så. Kärlek som är så fint kan vara så mörkt, och då är det jobbigt att ta tag i insikter och annat. Ibland önskar jag att jag hade svaret, kommer mitt liv innehålla besvarad kärlek? Det är sjukt enerverande att dag efter dag, leva med grubbleriet som är svart, svårt och har ett tolkningsvärde som är oklart. Ska vi ta varandras händer och lova varandra att det finns någon för alla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar