Imorgon börjar jag sista året på gymnasiet. Jag pendlar mellan ångest och eufori. Framtiden är så nära men ändå så långt bort, det skrämmer mig.
Jag vet vad jag vill bli men är rädd för att arbetsmarknaden suger. Jag vet vad jag vill plugga men är rädd för att inte komma in.
Jag är så in i helvete rädd för att inte få kärlek, livet ut. Varför tänker man såhär, när livet borde vara euforiskt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar