Jag skrivt ett inlägg tidigare om nostalgi. Det är värre nu. Jag har total ångest.
Jag lämnar hela den roliga, underbara sommaren med min bästa jobb bakom mig. Ångesten är där och skuggar mig, som om den alltid ska vara där. Ska den det?
Jag kan inte göra något normalt utan att tänka på vad mina jobbkompisar skulle ha gjort. Jobbkompisar jag aldrig kommer träffa igen. Det är jobbigt och ibland gråter jag för att jag påverkas så mycket av avsked.
Avsked ja. Jag är totalt värdelös på avsked. Vare sig det gäller saker eller människor. Det finns en inre spärr som öppnas. Nu kommer jag inte kunna spendera tid i samma stad som mitt jobb, det kommer bli för jobbigt. Måste jobba med mig själv.
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar